Poesi och dikter

Tänkte att man kunde posta lite sådana som man tycker om i den här tråden! Behöver inte vara någon reflektion etc. om man nu inte vill - bara fritt fram att dela med sig och läsa.


Aleister Crowley - At Sea

As night hath stars, more rare than ships
In ocean, faint from pole to pole,
So all the wonder of her lips
Hints her innavigable soul.

Such lights she gives as guide my bark;
But I am swallowed in the swell
Of her heart's ocean, sagely dark,
That holds my heaven and holds my hell.

In her I live, a mote minute
Dancing a moment in the sun:
In her I die, a sterile shoot
Of nightshade in oblivion.

In her my self dissolves, a grain
Of salt cast careless in the sea;
My passion purifies my pain
To peace past personality.

Love of my life, God grant the years
Confirm the chrism - rose to rood!
Anointing loves, asperging tears
In sanctifying solitude!

Man is so infinitely small
In all these stars, determinate.
Maker and moulder of them all,
Man is so infinitely great!

Göran hansson-Andtäppa


Genom
luften går en suck
av befrielse då
klockan stannar -
nästan återhållet stilla i
sin iver att hålla den
tid som håller på att glida oss
ur händerna.


Nästan
omedelbart rättar
varandet myndigt
den svävande stunden och
allting blir
plötsligt precis som
det alltid
har varit.

His Holiness the Abbot by Yosa Buson

His Holiness the Abbot
is shitting
in the withered fields.

I wish to fire the trees af all these forrest
I give the Sunne a last farewell each evening
I curse the fidling finders out of Musicke
With envie i doo hate the loftie mountains
And with despite despise the humble vallies
I doo detest night, evening, day, and morning

For she, whose parts maintainde a perfect musique
Whose beawties shin'de more then the blushing morning
Who much did passe in state the stately mountains
In straightnes past the Cedars of the forest
Hath cast me wretch into eternally evening
By taking her two Sunnes from these darke vallies

Curse to my selfe my prayers is, the morning
My fire is more, then can be made with forrests
My state more base, then are the basest vallies
I wish no evenings more to see, each evening
Shamed I hate my selfe in sight of mountaines
And stoppe mine ears, lest I growe mad with Musicke

For she, with whorm compar'd, the Alpes are vallies
She, whose lest word brings from the spheares their musique
At whose approach the Sunne rase in the evening
Who, where she went, bare in her forhead morning
Is gone, is gone from these our spolyed forrests
Turning to desarts our best pastur'de mountaines

Man dansar däruppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.

Nils Ferlin.

Nils Ferlin är trevlig. Tror jag har en bok med lite av hans verk hemma. Känns som om att jag borde ha kommit på nånting att bidra med till den här tråden men nu står det helt still bara för det

The Owl and the Pussy-Cat went to sea
In a beautiful pea-green boat:
They took some honey,
and plenty of money
Wrapped up in a five-pound note.

The Owl looked up to the stars above,
And sang to a small guitar,
"O lovely Pussy, O Pussy, my love,
What a beautiful Pussy you are,
You are,
You are!
What a beautiful Pussy you are!"

Pussy said to the Owl, "You elegant fowl,
How charmingly sweet you sing!
Oh! let us be married;
too long we have tarried:
But what shall we do for a ring?"

They sailed away, for a year and a day,
To the land where the bong-tree grows;
And there in a wood a Piggy-wig stood,
With a ring at the end of his nose,
His nose,
His nose,
With a ring at the end of his nose.

"Dear Pig, are you willing to sell for one shilling
Your ring?" Said the Piggy, "I will."
So they took it away, and were married next day
By the Turkey who lives on the hill.
They dined on mince and slices of quince,
Which they ate with a runcible spoon;

And hand in hand on the edge of the sand
They danced by the light of the moon,
The moon,
The moon,
They danced by the light of the moon.

Mellan rummen finns rum som är större än rummen.
De ingår inte i värderingen, ty vi kan inte vistas där.
På gångstråken mellan parkeringsplatserna möter vi vi vår tillkommande.
Älskar, grälar, faller i glömska och dör.
Utan att märka när det händer.
Hinnorna som skiljer oss från vansinnet, fallet, monstren är så tunna.
Pappersväggar, bara.

Massiva torn av berg och jord
Vakar genom blåblek dimma
Skogen mellan dem tungt vilar
Landet under dem, i tigande stillhet

Tidens skoningslösa händer, river och sliter efter
eget behag. Vad kan då int stå emot om int massiva
torn, om int berg och jord?

Svarta torn omhuld av tunga moln
I denna tid vet endast fågeln i skyn
Vart fjälltornen står vart bjässar når
Om int solen står nånstans där opp
Denna mörka dag.

Från en era, ingen känner vid den
Sköt dem opp men utan handen av tiden.
Står stadigt om Handen ovan dagens sken,
i höjden vilar till stunden globen dalar.

Lönndom, Vakande Torn

Var och en står ensam på jordens hjärta
Genomborrad av en solstråle

Och plötsligt är det afton

- Salvatore Quasimodo

Space is infinite, it is dark
Space is neutral, it is cold
Stars occupy minute areas of space
They are clustered a few billion here
And a few billion there
As if seeking consolation in numbers
Space does not care, space does not threaten
Space does not comfort
It does not speak, it does not wake
It does not dream
It does not know, it does not fear
It does not love, it does not hate
It does not encourage any of these qualities
Space cannot be measured, it cannot be
angered, it cannot be placated
It cannot be summed up, space is there
Space is not large and it is not small
It does not live and it does not die
It does not offer truth and neither does it lie
Space is a remorseless, senseless, impersonal fact
Space is the absence of time and of matter

Michael Morcock

Jag mötte en man igår.
Han kom gående över de smaragdgröna kullarna i Brösarp.
Likt en ängel uppenbarade han sig framför mig,
tryckte min hand och bad mig sitta ner.

Han sade att han vandrat från Smygehuk,
och att han kommit för att fisa mig i ansiktet.
Jag ryggade tillbaka,
men inom bråkdelen av en tiotusendels sekund fann jag mig liggande på marken med hans snövita skinkor smärtsamt nära mitt anlete.

Sakta, sakta förde han dem närmare och närmare mig; precis så nära att hans ringmuskel nästintill snuddade vid min vibrerande nästipp.

Sedan låg vi så i flera minuter och bara andades.

Och sedan fes han. Det var som om jag försvann för ett ögonblick och när jag vaknade igen då var han försvunnen.

Jag tror mig ibland se honom komma gående längs landsvägen, tycker mig ibland höra ljudet av hans varma luft mot min kind.

Men han är borta, borta likt en vind.

Har inte den där dykt upp någonstans på forumet tidigare?

Aja, här har ni en liten fin visa av Frans Nilsson Liikavaara.

När långt i söter jag sitta inne
då komma Gällivare i mitt minne.
Prukkeriet jag ej klömma kan
Karhakka-torget, voj Kaanans land.

Mej mången gompis ha i kalla norten
nu kanske många redan ligga jorten,
från milda ögat nu tåren rann
nu räkna gompis så gott jag kan.

Nå gubben Fager och skojar-Erkki
och Airas Ekholm och Törmen-Heikki
och Veikki-Wille och Rasputin,
du vet han bodde på Heikki vind.

Men Målar-Aarto han vara finne
han magen hava utav garvat sinne
han dricker rödsprit och hårtinktur
och hekabalsam och polityr

Och Hjalmar Åström och Välivaara
det vara pojkar som halvan klara
och Oskar Arnberg och Isak Björn
men Langar-Ånge han var från Jörn

Och Hjalmar Vuopio den late rackarn
han bara lata mens säringstackarn
hon tvätta kläder båd natt och dag
men Hjalmar ölar precis som jag

Men Målar-Jonsson han klara huskan
om inte pengar de finns i pluskan
han måla tavlor på ett litet ryck
och dom han sälja en krona styck

Nå Johan Söderberg han leva hejsan
så hela hemmanet åkt kollifejsan.
Nu Isaks särring han bara har
men den han likka på gamla dar.

Men nu jag gammal och döden hota,
mej ingen doktor kan mera bota.
Som brusten lilja snart ligga pår
och ingen jävel som fälla tår.

I bönemöte jag aldrig vari
ej heller syrkan jag nånsin fari,
till himlen kommer jag sant och visst
ej träffa Björkman, ej Apelqvist.

Nu Kalixvägen fara sista gången,
nu tustna klockan och psalmosången.
På lådan min komma ingen krans
när prästen säja "det vara Frans"

När domedagshornet sedan låter
jag baki himmelens dörrar kråter.
Jag plir så dyster uti mitt sinn
när ingen säga: vars'go stig in.

Och Sankte Petter han på mig titta:
"Men hur i helvete har du hitta?
Du veta här vara heligt hus
hit inte komma nå jävla bus".

Jag säger: "Petter du titta bara
jag vara Frans ifrån Liikavaara,
jag tänkte komma och bo på dej
men du har kanske nu klömmit mej".

Då räcker Petter mej stora famnen:
"Nuu Frasse kommit till rätta hamnen,
nu öl och prännvin du tricka får
bland himlens änglar i tusen år".

Antagonist drar till med en Varan-TV. Underbart

Bidrar med en jag med då:

EKG - vad är det?
E som i ensamhet, erosion och erotik
K som i Kalmar och Ku Kux Klan
och G som i Gurra G i Just D
som i decivon
som i P som i skum
man har det i slidan när man är klar
och i stjärten om man är karl;
men EKG - vad är det?

"So the birds have flown
The ashes are cold
You will never be lonely
You will never grow old
No tears from gentle eyes will fall
Now that your pain is gone

But for me, my friend, I see no spark
In those good eyes
I hear no shout at my front door
I will sit here evermore
And count the empty years.

The birds flew in from everywhere
And all spoke of your magic
And those of pomp and circumstance
Waxed eloquent and long
But very few who knew your song
Will ever be the same
I went down to the shore today
But the ocean made no sense.

And nests are built of heartfelt words
And warmth and truth and beauty
Of wild nights and loud, long songs
Carnival, bacchanale
Stupid dreams that never end
Pieces that have built a friend
And the wind destroys them all
The pieces fall
They will not fit together
Not now, not ever.

I sit selfishly and cry
Clench my fists and try to crush all thought
What was that sound?
Who goes there
Run dumb fingers through my hair
Every thing is useless
All the words of friends fall on deaf ear
And nothing will make sense
Until, you, my friend, are here.

So the birds have flown
Will not be back
But I will sit on the sad shore
Talk to you, watch the sky for your return
How did we ever get so close?
Long ago, it was so simple
Naive fools in naive gangs
Taking on the world
Now the world has won
And we have lost.

So make them laugh out there
Make them know of your good heart
Your wild streak, your simple art
Your impish grin, your wolf impression
But never make them sad.

And the birds still sing a lonely song
Nights come down like sad blankets on empty hills
The rest of the fools meander along
Oblivious to the truth
I sit and watch them fly
Blood red wings on an early evening sky
I watch them go, and gone
Wonder if they sing his song
Or do my ears deceive me?

And love is just a four-lettered word
And soul is just a motown song
And friends are never here that long
Forever ended yesterday, close is much too far away
And nothing makes me warm
Please send another storm
So that some thing will make sense

Always and forever, brother
One foolish dreamer to another
We'll meet again, sweet friend.
"

Skriven av Greg Perano efter Michael Hutchence's död.

Jag känner urdjuret inom mig - efter miljoner och åter miljoner år har jag återfunnit mig själv i en människa.

-

Eufori

Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en

smörgås, pluntan och pipan.
Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra
sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor
och glänser i flaska och glas.

Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.
Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar
strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,
havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnatts-
dunklet,
inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,
löven så stilla mot himlen . . . Och aspen som prasslar i
stiltjen:
Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.

Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!

Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga
som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla,
ett med aspen som darrar och viskar,
ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och

lyssnar
till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,
något jag inte ville förråda ens om jag kunde.
Och att det porlar inom mig av renaste lycka!

Och lågan stiger . . . Det är som om blommorna trängde sig

närmre,
närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.
Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider
och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära.


Jag sjunger om det enda som försonar,
det enda praktiska, för alla lika


Gunnar Ekelöf

Below the thunders of the upper deep;
Far far beneath in the abysmal sea,
His ancient, dreamless, uninvaded sleep
The Kraken sleepeth: faintest sunlights flee
About his shadowy sides; above him swell
Huge sponges of millennial growth and height;
And far away into the sickly light,
From many a wondrous grot and secret cell
Unnumber'd and enormous polypi
Winnow with giant arms the slumbering green.
There hath he lain for ages, and will lie
Battening upon huge seaworms in his sleep,
Until the latter fire shall heat the deep;
Then once by man and angels to be seen,
In roaring he shall rise and on the surface die.


The Kraken - Alfred Tennyson

Till now I thought
that death befell
the untalented alone.
If those with talent, too,
must die
surely they make
better manure?

Hey dol! merry dol! ring a dong dillo! Ring a dong! hop along! fal lal the willow! Tom Bom, jolly Tom, Tom Bombadillo!

Den här måste Sebban sjunga på någon tillställning vid tillfälle:

Hej dunkom
Hej dunkom så länge vi levom!
Sjungom, dansom haven roligt varje dag!
Hej dunkom, kvintilerom!
Så har far min gjort och så gör jag.
För nitton daler idag och tjugo daler igår,
För nitton daler idag och tjugo daler igår
och ändå har jag en riksdaler kvar.
Hej dunkom så länge vi levom!
så länge vi levom!

När jag ser hur flickorna svänga,
flyger tanken strax bort till min lilla vän.
Ljuvligt klinga då mina strängar,
aldrig tror jag, hon glömmer mig igen.
För nitton daler idag och tjugo daler igår,
För nitton daler idag och tjugo daler igår
och ändå har jag en riksdaler kvar.
Hej dunkom så länge vi levom!
så länge vi levom!

Den flickan, vad hon var söter,
som en fager lilja uppå grönan äng.
Ögon som gjorde mig blöter,
kasta hon på mig jag, lycklige dräng.
För nitton daler idag och tjugo daler igår,
För nitton daler idag och tjugo daler igår
och ändå har jag en riksdaler kvar.
Hej dunkom så länge vi levom!
så länge vi levom!

Jag ser dig. Jag ser genom dig. Och jag ser bortom dig.
Genom mitt första öga skådar jag dig i skenet av ljuset.
Genom mitt andra öga skådar jag genom mörkret inom dig.
Genom mitt tredje öga skådar jag det som finns bortom både dig och mig.

Tro inte att jag inte ser dig. Men ser du dig själv?
I templet i Delfi stod det skrivet "Känn dig själv".
Den enda jag inte ser är mig själv. Det är därför jag vill låna dina ögon. Vill du låna mina?

- Alexander Jarnroth