Lidande och Lycka

Vad är egentligen lidandet bra för... ? Vad är lidande? Är lidandet oförmågan att tillfredsställa sina drifter? Får man lycka när man tillfredsställer dem? Är lidandet ett incitament för utveckling? Kan man hitta ett självändamål i lidandet i sig? Tänkte det kunde vara kul att diskutera lite!

Ofta är lidande och lycka inte mer än vad man själv gör det.

Utveckla. Tror jag förstår vad du menar, men vill höra lite mer precist.

Ja man kan ju hitta lidande, men speciellt lycka i det mesta, bara någon liten småsak.

När man väl hamnat på en punkt då man lider av något och kämpar för att komma ur det känns det riktigt kasst och som att målet ligger långt borta.
När man väl kommit ur det kan man se tillbaka och känna viss lycka ialla fall för att man lärt sig något av erfarenheten och vet hur man ska undvika den sortens lidande igen..

Jag tror det går hand i hand. När jag var yngre så var mina toppar och dalar vad gäller lidande och lycka mycket större, och då uppskattade jag stunderna jag var lycklig som fan medan lidandestunderna var kaos. Nu går jag mer på en jämnare stig där kurvan är ganska rak.
För att vara lycklig behövs lidande helt enkelt, en motpol.

Allting handlar ju bara om balans. Vad som innebär lycka och olycka är ju extremt individuellt. Lycka för en negerunge i kenya är ju att dricka rent vatten till frukost, medans lycka för oss är att vinna en miljon på lotto.

Alla vänjer vi ju oss vid olika miljöer, och då anpassar vi även våra värderingar därefter.

Lycka innebär helt enkelt rakt av att uppleva någonting som förbättrar din miljö och dina framtidsutsikter. Någonting som gynnar dig, och någonting som du behöver.

Lidande innebär motsatsen. Att uppleva någonting som försämrar din miljö och dina framtidsutsikter. Någonting som missgynnar dig, och någonting du inte vill ska ske.

Det är inte djupare än så. Vi människor romantiserar ofta missuppfattningen om att vi på något sätt är djupa och har potential till så mycket mer. Människor är dessvärre enbart ett tomt skall av känslor och behov.

Rätt så cynisk bild där Davve, även om jag generellt sett håller med och förstår vad du menar. Dock är jag optimist och idealist själv, och ser att det finns potential för något mer, även om jag inte riktigt kan definiera det.

En sak jag gruvade på igår efter att ha sett på End of Evangelion var det här med homogenitet vs. differenser. När människor är annorlunda leder det i vissa lägen till konflikt, och konflikt är något som de flesta vill undvika för att det åstadkommer lidande någonstans. Antingen för ens personliga ego eller för ens materiella välfärd, beroende på vilket uttryck konflikten tar. Men samtidigt så kan man inte hitta sin identitet utan dualismen "du" och "jag" och de skillnader det innebär. Man speglar sig själv i andra och finner sig själv därigenom, och det ger intellektuell samt emotionell stimulans. De flesta gillar att lära sig saker, och om alla var homogena i sitt beteende och personlighet skulle det kanske inte leda till lycka, utan tomhet och ensamhet frodas.

Aja... Lite funderingar.

Antagonist skrev:Ofta är lidande och lycka inte mer än vad man själv gör det.

Ofta men inte alltid? Kanske stämmer om man drar det till de mindre samhällena vi bor i, lycka är en skivköp, att få pizza till middag, att äntligen få hångla med den vackra blonda tösen på skoldisco. Lidande associeras ofta med känslor om man ska se nära på vårt samhälle och i det stora hela tycker jag detta är bagateller.

Ska man se det i större perspektiv så är man egentligen rätt fastlåst i vad man får och inte får göra, samhället styr oss i olika riktningar och vi har inte så mycket att säga till om egentligen, vår lycka och lidande som har ett bestående inverkan på vårt liv styrs av någonting större än oss och vi har inte ett skit att säga till om då.

Jo precis, såväl sociala som samhällskonstruktioner låser folk i hur de kan förverkligar sig själva. Man hittar sin identitet som hårdrockare, synthare, socialist, liberal, anarkist, fascist osv. Har själv försökt den senaste tiden att inte vara så låst vad gäller hur jag bedömer individer utifrån mina egna identiteter utan vara mer tolerant och accepterande, för jag har märkt att det ger mig mer lycka eftersom jag slipper gå runt och störa mig på människor på individuell basis. Däremot är det jävligt svårt vad gäller människor som jag aldrig stöter på, säg en högt uppsatt politiker eller kulturell ikon inom ett sammanhang jag inte kan identifiera mig med.

Allt är lidande för fan! Buddhisterna har fattat grejen. Inget gott som inte för nått ont med sig, det tror jag stenhårt på. Sug lite på den karamellen.

Det där med att sluta gå runt och störa sig på saker, att sluta vara arg på petitesser och dylikt slutade jag med för flera år sedan. Det tar så mycket energi och livsglädje ifrån en att ständigt gå runt och se dåligheter och negativa aspekter med allt. Se det ljusa med livet istället!

Nä, se det negativa. Omfamna det negativa. Acceptera att det är en del av dig! Då blir allt bra och man blir "lycklig". Jag blir bara skraj de stunderna jag inte tagit någon substans som alkohol och känner mig glad och tillfreds. Känns inte naturligt, wäh! Å andra sidan har jag bara känt mig ännu mer fördärvad de senaste gångerna jag intagit alkohol, såatte... dags att sluta, tror jag.

Allt är lidande för fan!

Atlas Musclecore skrev:Utveckla. Tror jag förstår vad du menar, men vill höra lite mer precist.

Saker blir inte värre än du själv gör dem, det är vad jag menar.

Jag har genomlidit många nederlag i mitt liv (både obetydliga och mindre obetydliga), och tack vare det har jag lärt mig att det inte är värt att gnälla över småsaker, och lidande. För ifall man håller på och gnäller om sitt lidande så blir det bara värre. Det är bättre att bara släppa det och gå vidare. Ingen tycker om en gnällspik heller.

Visserligen sant, men förmodligen lättare sagt än gjort tyvärr.

Läste en kul grej förresten, smått relaterat. Var en liten grej om en hjärnforskare som hade forskat i vilka delar av hjärnan som aktiverades när man kände avundsjuka kontra skadeglädje.

Avundsjukan aktiverade de delar av hjärnan som normalt hanterar smärta, och skadeglädjen aktiverade belöningscentraler. Rätt så intressant någonstans.