Vad tänker du när du hör ordet?

Gräset kittlade hans fötter lite småsexigt, det var en känsla han vid det här laget var van vid. Dimman låg tjock i luften, och sikten var låg. Natten närmade sig sakta men säkert, och han kastade en blick upp emot kvällshimmelen, drog ett djupt andetag genom sina fladdrande näsborrar och blundade. Han kände sig som ett naturväsen, en del av helheten... *SMACK* ”AJ!”
Gräset kittlade inte längre bara hans fötter, utan nu hela hans kropp. Daggen sögs sakta upp i hans kläder, och en känsla av förvirring och fruktan infann sig i mannens amygdala.
”Vad fan...” muttrade han med darrande stämband. Han rullade huvudet sidledes och vittnade en fotboll som sakta rullade iväg emot horisonten. ”En fotboll? Vad gör den här? Trodde jag var ensam i den här världen.”, i hans förvirring så hade mannen glömt bort att det fanns andra människor, men hans medvetande började sakta men säkert att återhämta sig. ”Fotboll... sport... bögar...” Just det, fotbollsspelare var bögar, det var en insikt han hade kommit fram till i sin barndom när han hade blivit våldtagen på en fotbollslektion. Tårarna började samlas i mannens ögonvrår, samtidigt som minnet av den kvällen återspelades inför hans inre öga.

…

Han var 11 år gammal, det var en sen hösteftermiddag och han var på väg till fotbollsplanen för att öva med laget. Humöret var på topp, tidigare under dagen hade han hittat en fin cykel i ett dike, en cykel som han nu cyklade på. Hans prepubertala kropp skrek och utsöndrade testosteron i sån hög grad att han kunde ha varit Arnold Schwarzenegger, fast 150 centimeter lång och 37kg tung. Tillslut så kom han fram till fotbollsplanen, bytt om hade han redan gjort hemma. Men fältet var tomt, det fanns ingen där. Vemodigt gick han och ställde sig vid mittfältet, tomt stirrandes runt omkring, men det fanns ingen själ att identifiera. ”Hmm...”, han gick bort till avbytarbänken, när helt plötsligt tre långhåriga män, klädda i svart, kom gungande ifrån ingenstans. De var en del av fotbollslaget som hade tränat ett par timmar innan, fast ett par år äldre. ”Hööhöhöhööö...” grymtade de fram i unison. ”Kolla in parveln, han tror att han ska spela fotboll.” De flinade och kastade nedvärderande blickar på den här historians hjälte. I en handvändning så skiftade de tre ungdomarnas humör ifrån förakt till något lidelsefullt. Den mest välbyggda i gänget gick fram till sitt offer, lyfte upp honom i luften och vrålade med sina lungors fulla kapicitet ”VET DU VAD LIDANDE ÄR? MISÄREN AV ATT LEVA I DEN HÄR VÄRLDEN?!? HAR DU HÖRT PÅ BURZUM? DARKTHRONE? HELNORSK JÄVLA BLACK METAL!” Han spottade på marken, och snörvlade lite lätt. Hans ansikte rynkades ihop i en monstruös massa av ansiktsmuskler och något som liknande en näsa. ”Det är fan inte lätt att vara bög...”, han föll ihop i en hög över elvaåringen. ”Du ska fan skolas i vad det betyder att vara manligt homosexuell, så som jag blev lärd i den ålder.” En av de andra snubbarna fiskade fram en burk vaselin ur sina kalsonger, gav den snörvlande alfahanen som låg på vår protagonist en klapp på axeln och räckte honom dosan. ”Den där killen är en jävla beta... visa honom hur den här världen egentligen fungerar”, ett flin spred sig ifrån ögonbryn till ögonbryn över killens ansikte.

….

Det var den dagen han förstod, att homosexuella män, och särskilt fotbollsspelare, var det värsta som finns på den här jorden.

Vitus skrev:Atlas räddar en tråd ur avgrunden. medalj till dig. kan vi stänga denna tråd nu?

Han ställde sig upp, torkade sig i ögonvrårna och tittade ilsket på fotbollen som fortsatte att rulla saktmodigt. ”Jävla skit...” Han var tvungen att ta sig därifrån, tillfället var förlorat. Han kunde inte längre bli en del av helheten, av naturen, utan var tvungen att ta sig någon annanstans. Med raska steg så gick han vidare österut, för där fanns den röda makten, om än lite rostigt. Hjärtat bultade, benen kändes som styltor och inte personifierade likt en kroppsdel. Efter en-två timmar så nådde han ett krön, och han fann sig blickande upp emot en bergskedja. ”Berg... Det är något ett bestiga, MANLIGHET!” utbrast han i något som började i en viskning men som slutade i ett känsovrål. Hans penis blev styv, hård... Könsorganet stod i givakt likt aldrig tidigare i hans liv. Dalarna uppenbarade sig likt vaginor, bergstopparna klöv sig likt skrevet på en kvinna. Topparna stod som erektila bröst med styva bröstvårtor, snö på toppen som sakta vilade i en evighet. Han ville tafsa på dem, bestiga detta projicerade könsobjekt, personifierade som berg.... Kanske alperna? Han visste inte ens vart han var något mer. Konsekvent så besteg han i alla fall de här bergen, han kände en närhet till sig själv, till sin sexualitet, till allt vad gällde sitt inre väsen. Något som inte kunde liknas stunden ute på fältet och hans fladdrande näsborrar tidigare. Nu fladdrade inte bara hans näsborrar, utan varenda fiber uti hans kropp. Han sökte sig närmare den högsta toppen han kunde vittna, och ju närmare toppen han kom, desto mer kändes det som om han yttrade älskog med bergsmassiven. Det var som att knulla, som att penetrera varenda dal, glipa, grotta, handfäste, fotfäste, hålighet som han kunde finna. Varenda fotfäste eller handtag var likt en penetrering. Total naturrporr med sig själv i huvudroll. Någonstans hade han en känsla av att han skulle frysa ihjäl, alternativt slå sig till fördömelse emot de karga klipporna, men det berörde honom icke längre. Han var traumatiserad, och hade helt plötsligt ett mål att sträva emot. I fullständig eufori så strävade han vidare...

Eviscerator skrev:Hitler