Albumklubben (som filmklubben fast bättre)

Samma här! Får dra igenom vargarna i tronrummet senare ikväll.

Men låt oss börja med de andra då, och så tre nya personer som ska bestämma varsin platta.

Ska ge mina synpunkter lite senare ikväll.

Föreslår iaf Double Diamond med Firebird som är deras senaste platta.

Har repat igenom alla plattorna en 5-6 gånger i alla fall, ska också skriva något ikväll. Hade tänkt göra det igår, men blev inte av.

Ska vi se hur det här går då... Är relativt kass på att skriva saker som låter vettigt utan att arbeta med det jag har skrivit i ett par veckor. Så ta det jag skriver nedan som en tillfällig åsikt i just NUET, som kanske inte alls stämmer om tre timmar, tre dygn, tre veckor, tre månader, tre år...

Esoteric - Paragorn of Dissonance

Oftast när jag drar igång Esoteric är jag totalt i synk med musiken vad gäller humör, inställning, lust och fan och hans moster. Men den här veckan har jag varit tvungen att pressa mig själv in i misären, istället för att omfamna den när det behövs som mest. Det har inte varit en negativ upplevelse egentligen, men det har fått mig att lyssna på musiken med andra öron. Mina första intryck av skivan var att det var lättare att lyssna på jämfört med tidigare alster, kände mig inte förtryckt på samma vis som tidigare, även fast musiken i grund och botten är densamma. Tror att en av anledningarna till detta är att själva sologitarren ligger lite högre i mixen än tidigare, så melodierna är mer "in your face". Stämmer kanske inte på alla partier eller låtar, men i sin helhet så finns det en slags klarhet i musiken som är smått otraditionell vad gäller Esoteric. Vid den första genomlyssningen så fick den första låten mig att lyfta på ögonbrynen lite, den hade ett par underliga partier som lät mer som post rock, i samband med den nya ljudbilden de har försökt få fram på skivan. Men den låten var en utstickare i sammanhanget, lite som Circle på The Maniacal Vale. Tror nog de ville göra en Circle part II på sätt och vis, men de lyckades inte riktigt.

Men med repeterade genomlyssningar så gav de mer kritiska delarna av mig med sig, och jag lärde mig att lyssna på dagens Esoteric, istället för att föreställa mig att de var samma band som för 3-10 år sedan. Den största poängen där är väl att deras gamla trogna gitarrist Bicknell har hoppat av bandet, och en ny snubbe har tagit hans plats. Vet inte hur Bicknell och Chandler hade delat upp gitarrpartierna sinsemellan sedan 1999, men det hörs tydligt att något har ändrats i uppsättningen. Men Jim Nolan hade ett stort hål att täppa igen, och tycker att han har gjort ett redigt bra jobb för att fylla den rollen.

I vilket fall som helst, de har blivit mer progressiva. Som jag skrev tidigare har de slängt in en del partier i låtarna som låter mer som nedstämd post rock, vilket i låtarnas arrangemang ger en helhetsbild som är lättare att följa och vandra vidare med i sinnet. Chandler vrålar på gastkramande som alltid, och basen dyker upp ibland med hooks som får en att digga med i musiken. (Ta introt på Non Being som det mest konkreta exemplet.) Fast på skiva nummer två, om inte egentligen på sista låten på den första, hoppar de in de gamla kläderna, och låter mer som förr. Eller ja, om jag ska vara ärlig, mer i min smak helt enkelt. "Aberration" är nog favoritlåten, här orkestreras det med smakfulla synthar som bara pumpar atmosfär, vrål och gitarrer som lägger fram en ljudmatta som går upp till taket och får väggarna att skaka. Och det är så det fortsätter på de två avslutande numren. De två låtarna är inte lika dunderbra rätt igenom som "Aberration", men har sina gyllene tillfällen, de sista sex minuterna på "Disconsolate" t.ex. Håller med det Sebban skrev i någon tråd förut, att den här borde vara avslutaren, men det funkar bra som det är ändå. I alla fall, det är inte förens jag kommer till skiva två som jag verkligen sjunker in i en annan, mörkare värld. Tom rymd och ångestframkallande bekymmer.

Dyker inte upp mer jag vill säga just nu, så får väl avsluta det hela. Finns vissa aspekter som mitt sentimentala jag saknar, men det tar inga egentliga poänger ifrån det nya Esoteric. Ett klockrent släpp i sin helhet, men finns vissa ojämnheter vid närmare inspektion. Fast det är små skavanker som få band klarar sig undan, och som i slutändan ger skivor sin egen karaktär.



Var väl den plattan jag kände mig mest hågad att skriva om ö.h.t. - snacket om 2112 och WitTR kommer knappt vara något i jämförelse. Ska ta och skriva om dem senare ikväll/natt, måste rensa hjärnan ifrån Esoteric med lite The Wandering Midget.

Har inte lyssnat klart WitTR och det jag har hört har inte fastnat så jag kan inte uttala mig om den plattan än.

Men iaf.

Rush - 2112. Riktigt bra. Mycket rockigare än vad jag förväntade mig. Mr. Lee har en fantastisk pipa och det instrumentala är fantastiskt. Favoriter är titelspåret, Tears och Twilight Zone som påminner om tidiga Blackmore-grejer. En skiva som behöver växa på en, tror jag, men mycket bra oavsett! Har inte graspat hela titelspåret än.

Esoteric - Paragon of Dissonance. Drog igång den första gången när jag kom till jobbet i måndags, 07.45, yrvaken och mådde kasst. Ståfräs och gåshud en och en halv minut in i första låten som fortlöpte hela vägen. Det var helt perfekt för den stunden jag befann mig i. De två följande låtarna vad lite mer lättlyssnade vad jag minns och de fyra sista var lite av samma typ. Låtarna flöt lite ihop till en grå massa då de var så lika varandra så säger bara att det var toppar och dalar. Gillade det överlag, men har heller aldrig lyssnat på funeral doom direkt. Gillade att de flörtade med post-rock och mer melodiska grejer som Atlas sa, det gjorde det hela mer dynamiskt och mindre repetivt. Snygga och passande solon var det också. Kan tänka mig att "vanlig" funeral är som de hårdaste bitarna på denna, men gillade variationen.

EDIT:

WitTR - Celestial Lineage. Från början märks det att gubbarna försöker vara så oortodoxa som möjligt, även om jag hör influenserna från skandinavisk BM, såklart. Första spåret är väl lite väl uttdraget, men har sina stunder. De två sista bitarna, Astral Blood och Prayer of Transformation diggar jag stenhårt. Speciellt Astral Blood med Dissectionvibbarna. De två korta ambientspåren gör inte så mycket för mig, inte heller Woodland Cathedral. Annars var det väl lite vad jag förväntade mig då jag aldrig lyssnat på WitTR innan. Lite mer BM kanske.
Drar igång Astral Blood igen nu. Vilken partylåt!
I övrigt också en platta som hade behövt flera genomlyssningar. Men men, detta är spontana åsikten i alla fall.

Ok, dags för er andra att ge era åsikter och två plattor till att bestämmas!

Rush - 2112

Första låten, kalas, kanoners, satte ribban högt. Även om den hade lite skumma partier som jag inte riktigt gillar. Men vafan, börja en skiva med ett 20 minuters epos och sen avsluta låten med 5 stycken treminuterslåtar? HA NÅN JÄVLA SOPREFRÄNG OM ATT ÅKA TÅG TILL BANGKOK EFTER DU HAR GLIDIT I RYMDEN OCH "THEY HAVE ASSUMED CONTROL"?!?!?!?! Ojämn. Det är vad 2112 är. De flesta låtarna är bra eller riktigt bra, men jag kan fan inte gå med på att det kommer en svinkass låt om kineser och tåg efter värsta jävla progorgasmen i rymden. Aldrig i livet. Sen sången stör jag mig på ibland, den blir för mycket vissa gånger. Dock som jag skrev i nån annan tråd, han sjunger svinbra, bara att det blir lite för mycket på precis samma sätt som det blir för mycket med Michael Kiske.

WitTR - Celestial Lineage

Plattan hade ett jävla flyt i sig, man mös till den, detta är en knullskiva. Man har blivit sexuellt retad av sin käring på gränsen blueballs och självmordstankar och sen hör man den här skivan dras igång och då jävlar vet man att nu, nu blir det åka av. Detta är en perfekt gökapöka-skiva. Således har jag svårt att säga nått annat om den, på både gott och ont. Väldigt skandinaviskt, väldigt norskt framför allt. Sången skulle kunna vara lite mer varierad och inte så jäävla hög hela tiden. Fast det är ju för fan black metal, va gnäller jag om. En ganska bra platta, perfekt för en sak och en sak allena.



ALRIGHT, nu kör vi:

Esoteric - Paragon of Dissonance

Hett efterlängtad och sjuhelvetiskt höga förväntningar sammanfattar pre-PoD. Nöjda miner och nyfikenhet inför framtiden sammanfattar post-PoD. För den här plattan kändes för mig som steg två i ett projekt. Lite som Opeth hade snälla skivan, onda skivan med Damnation och Deliverance, så känns PoD som en ny gren av samma träd som dess föregångare till svinmästerverk the Maniacal Vale, vilket är en av de bästa skivorna som nånsin gjorts. De stora skillnaderna mellan Opeth och Esoteric är att Esoteric lirar funeral doom och inte har något snällare läge. Dock är PoD så ofantligt mycket snällare än TMV, föregångaren.

Idén jag fick om "Den röda skivan om hatet, ursinnet, vreden, insikten om livet och dess cirklar" och "Den grå skivan om tomheten, apatin, avgrundslös depression efter insikten" gillar jag. Det känns avsiktligt även om de kanske inte haft en tanke om det. Men TVM är en röd skiva, en arg skiva, rent förbannad sådan. PoD är inte riktigt där, detta är mer progressivt, mer melodiskt, lite lugnare även med många snabbare partier (SERIÖST VILKA BRA TRUMMOR DET ÄR PÅ SKIVAN, AMAGAAAD). Atlas är nog inne på nånting när han snackar om medlemsbyten men jag tror inte det är hela sanningen. Detta känns som ett ordentligt steg i en ny riktning av Greg och hans vänner, något som kommer visa sig än mer på nästa skiva som bara kan bli en av två saker enligt mig, en röd skiva part II eller en än gråare skiva. Ännu mer progressiv, ännu mer melodiös men aldrig utan det Esoteric-ska mörkret.

Satan i gatan vilken bra skiva detta är bortom mina fantasier och konstiga idéer. De har återigen suttit i en tom källare med bara en liten stereo och lirat Pink Floyd-kassetter med heroin som hovmästare och sen kommit upp till ytan och bah "nu jävlar". Bara att nu var det insikten, apatin och ångestens högtid istället för vreden och hopplösheten. Jävlar i havet. Produktionen är absolut top notch, finns inget att klaga på egentligen. Sången är som vanligt bäst, finns ingen bättre growlare än Chandler. Gitarrerna är mums bortom revbensspjäll och gräddsås. Trummorna är ASBRA. Svinbäst. Kalasfläsk. A job well done minst sagt. Årets skiva.

WitTR - Celestial Bajsage

Trist. Så jävla trist bara. Kan inte komma på något bättre att säga, det är mediokert och trist. Den första låten har väl visserligen ett rätt så mysigt parti i slutet, men det låter som om de har stulit ett riff ifrån Wyrds "Huldrafolk"-platta och mixat om det som om de vore fransmän. Annars känns allt mest tafatt och intetsägande. Urk.

Rush - 2112

Hmm, den här är svårare att skriva om eftersom jag har lyssnat på skivan redan ett bra tag innan. Kan nog säga att jag höll med Sebiwalrus när jag först började lyssna på skivan i alla fall, för då klarade jag inte alls av när "2112" tog slut och det radades upp ett gäng normala låtar. Det bröt inte alls snyggt med proggrockoperamafiosot innan. Men har givit med mig lite med tiden och bryr mig inte särskilt mycket något mer. Annars är det helgjutet helt enkelt. Alla i bandet gör sitt jobb bakom respektive instrument och gör det bra, utan att gå in i någon proggrocksfälla där formen tar överhanden för musiken.

-------------

Om ingen ny kommer upp med en platta så föreslår jag den nya Manilla Road-skivan. (Playground of the Damned) Har inte lyssnat på den alls så, känner mig nästan taskig.

Celestial Lineage är en skiva du ska knulla till, inget annat. Kanske supa också om det inte är alltför många personer. Tafatt och intetsägande tycker jag är väl hårt alltså.

Om Rush där, alltså fy fan, jävla tåglåtjävel. Förstörde vad som annars kunde ha varit en monsterhelhet.

Om ingen kommer med en tredje drar jag till med en joker: Metallica & Lou Reed - Lulu.

Hehe.

Monoliten skrev:Celestial Lineage är en skiva du ska knulla till, inget annat. Kanske supa också om det inte är alltför många personer. Tafatt och intetsägande tycker jag är väl hårt alltså.

Om Rush där, alltså fy fan, jävla tåglåtjävel. Förstörde vad som annars kunde ha varit en monsterhelhet.

Den Rushlåten handlar ju dock inte ens om tåg.

Fortsätt gärna med er albumklubb. Jag ville bara säga det.

Monoliten skrev:Celestial Lineage är en skiva du ska knulla till, inget annat. Kanske supa också om det inte är alltför många personer. Tafatt och intetsägande tycker jag är väl hårt alltså.

Black metal är den genre jag lyssnar på mest, är jävligt kräsen. Ska knulla till Günther.



GUDASKYMNING!

Svullet_Rektum skrev:Om ingen kommer med en tredje drar jag till med en joker: Metallica & Lou Reed - Lulu.

Hehe.

NEJ!!!

Hellbastard skrev:

Monoliten skrev:Celestial Lineage är en skiva du ska knulla till, inget annat. Kanske supa också om det inte är alltför många personer. Tafatt och intetsägande tycker jag är väl hårt alltså.

Om Rush där, alltså fy fan, jävla tåglåtjävel. Förstörde vad som annars kunde ha varit en monsterhelhet.

Den Rushlåten handlar ju dock inte ens om tåg.

Fortsätt gärna med er albumklubb. Jag ville bara säga det.

Skitsamma vad den handlar om, han sjunger om tåg och Bangkok och jävla asiattrudelutten och det hela förstör hela upplevelsen efter titelspåret.

We're on the train to Bangkok!
Aboard the Thailand Express!
We'll hit the stops along the way!
We only stop for the best!

Mindre än hälften som visade intresse gav recensioner Väntar några dagar till, sen kör vi igång med nya plattor,

JAg väntade med dessa tre och tar de kommande 3 istället
Kände att jag itne hade tid förut

Vad säger klubbledaren? Ska man strunta i klubben tills efter julfestligheterna är över och ta upp det runt mellandagarna igen eller?

I AM THE TABLE!

Jag kan tänka mig att vänta till efter jul. Eller bara köra på, går bra vilket som. Jag kommer föreslå Sleep - Vol. 2 bara så ni vet! För den har jag knappt lyssnat på medan jag dyrkar Holy Mountain och Dopesmoker. Får jag inte igenom den vill jag inte vara med och leka.

Dags att dra igång igen tycker jag!

Är sjukt sugen på Alcest's nya, Les Voyages de l'Âme, men tre andra får gärna bestämma plattor denna gången!

Shoop shoop!

Måste man vara med om man väljer en platta?
Jag har ju inte samma möjlighet som ni har, att kolla upp musik och så.

Om man får smita och välja så tycker jag att ni ska lyssna ordentligt på
Exciter - The Dark Command
och ni bör ha i åtanke att låten Ritual Death inte är någon höjdare.

Har annars en idé, som inte nödvändigtvis måste konkurrera eller vara ett alternativ till den här tråden. Var en grej som jag deltog i ett par gånger på PCGamers gamla forum, när man skickade "blandband/skivor" till varandra. Folk anmälde intresse, sedan så slumpades man ihop i par och skickade de här skivorna till varandra med post - efteråt skrev alla en liten recension om den skiva man hade fått. Var rätt så kul. Ska helst vara ett gäng dock, och inte bara 5-6 pers.

Men för att dra en skiva annars, så vill jag ta Master's Hammer's "The Jilemnice Occultist". En skiva som, i alla fall jag, ofta glömmer bort i skuggen av Ritual. Något av det här slaget skulle kunna ge mig en anledning att försöka lyssna på skivan mer aktivt, och kanske komma in i den. Hehe. Ego.

Vi kan ju köra båda!

Men ok, vem mer är med på nästa tre skivor? Känns lite trist att det bara blir 3-4 stycken som förra gången...