Texter/dikter etc

Insikten sliter mitt inre i tvenne
I lagboken står i högrött att denne
man ska finnas blott för alla andra
Att aldrig utforska döden och vandra
Mot tomhet och tämja tidens svärd
Att aldrig få välja att sväljas av träd
Evigt närvara och evigt dem svara
För er skull kan jag ej frånvara

Ni giver mig inget tillbaka, jag undrar
Kommer ni allsammans vid min död begrunda
Hur prästen läser min sista vers
När vänner och fiender skådar min pärs
Kommer så någon att fälla en tår
Och kommer någon minnas mig kommande vår
Tvivlan mig omfamnar och får mig att famla
Så ska jag då inte ignorera och svamla
I drucket berus, med rep, stol och krus
Och till dödens dal falla burdus


--------------------------------------------------

Swept into position of cannons aim
Dozens of men urging to claim
Your life and your very soul drain
Onwards to battle in bloodlust and rain

From rear flanks your own officers spread fear
With threats and promise of pain and tear
No chance of living and uncertain 'bout death
You run forward gasping your very last breath

But you return and with burning hatred assured
Life is a vision which you into was lured
Now trapped in between as you always have been
You dream of the day when you last would be seen

But dreams get you nowhere nor life would it seem
And forests are worthless for releasing steam
Bound into earth by your family ties
Your only way out is when everyone dies

Fridens bröder och systrar. God natt.

Hmm, som vanligt har jag svårt att säga något om texter sådär spontant. Det känns väldigt du, är väl det jag kan säga. Du har din stil.

Blev inspirerad att skriva något. Blev en stream of consciousness monolog. Ett jävla nonsens utan form. En stunds självterapi med förödande konsekvenser. Titulerar den helt enkelt "Sömnlöshet".

Stopp, känsla. Queue for next transition. Tanken, rälsen, den flyger. Oändlighet?

Nej, stopp. Känsla. Det tog stopp, eller nej. Det gick runt, konakv rymd. Sluta. Vem där? Bara jag. Hej, kan du lägga av? Ibland. Just nu? Nej. Ok.

Stopp! Tanke, känsla, bröstben. Hjärtero? Hjärnro? Hjärnrodbåt? Nej, hjärnkontor. Men inga arbetstimmar, det är livet som tröstar.

Ta det lugnt! Frid och fred, kanske på jorden. Nej, stanna. Det är en osanning. Vem nu? Jaha, bara jag igen.

Stopp sa jag! Varför ska jag stanna? Vem vet, det känns som om det vore en god idé. Men idéer kommer inte långt utan handling.

GÅ! Va? Ok, begränsningen är lyft. Vad gör jag? Inget och allt, det är svårt att handla i ett intet. Är du kanske inte begränsad ändå?

Slut. (STOPP! Feel it.)

En rads morgonpoesi som inspirerades på promenaden hem ifrån Sickla Udde:

Husen står likt erigerade penisar i gryningen. Några reflekterar ljuset, och sniglarna kravlar överallt. Så talade Zarathustra.

It's a dog eat dog world
the winner takes it all
And we're standing in shadow
while the strong ones stand tall
and the dirt is pouring in

Dismember all your dreams
never reach for anything
they'll silence all your screams
you'll cry but never sing
and the dirt is pouring in

from dirt you once came
and to filth you'll one day return
world keeps turning all the same
fire of death always burn
and the dirt keeps pouring in

For them it's all a game
juggling lovers all about
giving them nothing to gain
taking in and leaving out
and the dirt is pouring in

It's dog eat dog world
the looser takes the fall
they're hiding in the shadows
from the battlefield we crawl
while the dirt keeps pouring in

Like flickering flames
dancing away, out of reach
watch them fall and rise again
hear the lies that they preach
and the dirt
The dirt just keeps pouring in

from dirt you once came
and to filth you'll one day return
world keeps turning all the same
fire of death always burn
and the dirt keeps pouring in


Den håller på att bli en låt, tror jag

Gulag was a funny thing
They had no turkey, not allowed to sing
Went back to Berlin in 33'
Back when thanksgiving didn't mean crap to me
Orange, blue, white and red
I can't write poems, I'm messed up in my head

Ibland lägger man och går över ifrån någon slags berusning till en bakfylla, ser på en Roy Andersson-film och tänker lite för mycket. Då kan det bli såhär:

Är det inte en sjuk värld vi lever i när det som särskiljer djupa och ytliga relationer är den smärta som vi kan känna en gemenskap i? När det glädjesamma och den lycka vi har är taget för givet och gjord till ytlighet? Skrattar man sist kan man sk(r)atta sig lycklig.

Vattnet står högt, djävulen inför farstun. I vrån skymtar en glömd dröm.

Man tror att man har funnit nyckeln till låset, men världen glömde att olja låset - så där står man, fast i situationen, ingen väg bakåt, framtiden bakom en vägg av illusioner. Inte blir det så mycket bättre än det heller.

Det står kanske någon, någonstans, någon gång - och väntar. Men inte på mig, och inte på dig. Om denne tror något annat är det självdupering som hägrar. Hoppet i hopplösheten. Bländad av sinnets inre spegel, djävulsdom och sattyg.

Trappan är oändlig, och det sägs att färden är bättre än ändamålet. Förmodligen inte alla gånger, inte för mig, inte för dig.

Ingen förstår, för de förstår inte på sig själva. Det gör ingen annan heller, så de tror att de är något annat. Det tror du, och det tror jag. Självömkans tårar, lidelsens svett. Man ska fan inte spegla sig i den.

Pest, plåga, pina, piss, psyke i diket. Men ett uns glädjerik sanning kan ställa allt på ända.
Ibland är allt absurt. Varför, sa barnet.

Igår hade jag en dröm... Puss och kram.

en sak med dikter jag gillar är att de kan skrivas nästan hur som helst, bara det finns ett flyt i texten. om det rimmar eller inte spelar ingen roll
slänger in en kort, sorglig text jag skrev med min tuffa skolgång i åtanke...


Alla vet att sår läker.
De läker och försvinner med tiden.
Men det gör inte ärren.
De bleknar, men är alltid kvar.

Jag vet att det är så.
Än idag minns jag hemska saker.
Ärren sitter ännu kvar.
Men de syns bara om man tittar noga.

en dikt jag skrev i höstas. höstdepressioner suger!!!

Smärtsam frost, bitande kyla,
Ett hjärta som fryst till is.
Långsamt bultande,
Kämpar för överlevnad.

Ser någon mina tårar?
Ser någon lidelsen i mina ögon?
Ser någon min ensamhet?
Kan de ens se min gestalt?

Hjärtat skriker, det gråter.
Ensamheten tär, bit för bit.
Tills inget mer finns kvar,
Då finns jag inte mer.

Kommer någon stå vid mina sida,
När frosten vägrar smälta?
Kommer någon trösta mig,
När isen vägrar tina?
Kommer någon hålla om mig,
och ge mitt hjärta värme?
Kommer någon le mot mig,
Och bryta min kalla isolering?

för er som gillar att läsa skräck så läs den här. en novell jag skrev och skickade in till en tävling där jag slutade på femte plats. skulle uppskatta lite respons

http://ungdomar.se/text.php?text=2163

jag steg upp
och jag såg mörker och
jag såg ljus
och mina ögon
vande sig vid ljuset
och min hjärna
vande sig vid mörkret

och jag såg tystnaden
som en reflektion
av total ideologi
likt en hägring

samma hägring
som tog mig
den tog mig
mot natten
likt dagen
fast utan hålighet

fast håligheten
fanns där
som en svepning
en svepning av mörker och ljus

och sen dansade jag
likt en galning
som dansar för dårar
dansande jag

ensam
alltid ensam
utan broder och syster
utan kärlek

och när dansen tog slut
så föll jag
ner i det svarta
ner i allt som var av kol

intighet

tomhet

en längtan ut ut ut!

Ja va fan, slänger upp den här skiten så får ni slita den i stycken.

"Precis som vilken annan gråaktig dag, i en gråaktig förort, i en ännu mera gråaktig lägenhet, stod Döden där igen i sitt silkes svarta kostym. Suckandes i all trötthet började Döden vandra in mot vad Döden trodde var badrummet, vilket Döden hade alldeles rätt i. Just där låg Kurt-Arne Bertilson och hulkande med flaskan i högsta hugg, redo för att ta sig en sup till. Döden satte sig på badkaret och slängde höger ben över vänster med händerna knäppta som Döden vore redo att be och lutade sig mot Kurt-Arne Bertilson och harklade sig. Kurt-Arne Bertilson hostade till och titta upp mot den svarta kropp som satt bredvid honom med högerben över vänster med händerna knäppta som för att be. Efter en lång stund stirrande på varandra började Kurt-Arne Bertilson höja sin flaska mot sina läppar men Döden stoppade honom och sänkte ner flaskan och började tala:
- Ja du Kurt-Arne Bertilson. Ni kanske vet vem jag är?
Kurt-Arne Bertilson blinkande och försökte forma ord, men allt han fick ut var ett sluddrande ljud som påminde om dålig danska. I ett tappert försök började Kurt-Arne resa på sig men föll lika snabbt ner med röven först mot det kalla kackelgolvet. Döden suckade djupt och tog upp ett gammalt tidur från någon tid som inte längre fanns i människans universum. - Vet du vad Kurt-Arne Bertilson? Normalt sätt brukar jag inte bry mig så där jätte mycket om när ni… finlirare försöker tala med mig men för en gång skull tänker jag låta någon få nyktra till jag tar med dig till vad som kommer att bli ditt nästa liv. Med ett stadigt ryck under vänsterarm så drog Döden upp Kurt-Arne Bertilson, utan att ta död på honom och slängde honom in i sängen där A-lagraren somnade till sina egna spyor.

Efter ett par timmar och ett par extra hulkar så kom Kurt-Arne Bertilson upp med en redig baksmälla. Med gormande ljud och vissa svordomar vandrade han ut till köket för att hämta mer sprit när han får syn på den mörka figur i en silkes svart kostym med högerben över vänsterben och händerna knäppta som i en bön. Med ett litet snett leende tittar Döden tillbaks och nickar mot stolen som står mitt i mot. Kurt-Arne blinkar men sätter sig ner.
- Jo du Kurt-Arne… vet ni vad, jag ska kalla dig för B, blir det bra?
B ska till början prata innan Döden fortsätter:
- Jo du förstår B, jag är jävligt trött att behöva ta hand om er A-lagrare som jämt och ständigt ska dricka er till döds. Till och med Satan själv börjar bli trött över att ta in er i helvetet, vet du varför? Jo ni tar upp all förbannad plats för dem som egentligen ska ditt ner. Nu måste vi skicka ex-diktatorer, pedofiler, massmördare, ljusskygga politiker och annat skräp som hör hemma där till himmeln, trots att det är bara Mormonerna som ska ditt från första början, för de har rätt och ingen annan.
Men nej, självklart ska ni fanskap fortsätta och synda skiten ur er själva till döds med sprit och ibland med andra droger. Jag håller på att gå in vägen över hur många jag måste ta hand om varje dag. Vill du veta kanske hur många jag får ta hand om varje dag, hm? Drygt tvåhundra tusen, varje dag. Hur kul tror det är efter ett par tusen år? Inte alls kul, ditt förbannade avskum.
B sitter och stirrar mot den väldigt lugna men bestämda svarta figur. Tillslut fattar han mod och frågar:
- Och vem fan är du egentligen?
Nu sitter döden och blinkar.
- Är du seriös? Du har inte kommit underfund över vem jag är än? Nå ja, låt mig då presentera mig. Jag har ibland haft nöjet att heta Anubis, Hades, Hel, Svarta pesten, Dis och Max von sydow har gestalt mig, även om jag tycker han gjorde ett förbannat dåligt jobb att härma mig. Förbannade amatör. Men mitt jobb har alltid varit den samma, hämta in de som är på väg att lämna livet på jorden och sen skicka ditt där di hör hemma.
Döden tar upp paket cigaretter och en liten rosa tändare. Med några snabba handrörelser sitter nu döden med en brinnande cancerpinne i ena handen och stirrar ut igenom det smutsiga fönstret. Ja, hela lägenheten var ta mig fan smutsig. Man kunde nästa se all ohyra fly ifrån området pga allt smutts. Dammet var som ett vitt hav och var så tjock att man nästan missta det från snö. Allt var mer eller mindre ruttet, bortsätt ifrån en liten grön plastblomma som hade blivit solbränd på ena sidan. B stirrade hjärndött på den svarta figuren och kunde riktigt koppla vad den just hade sagt. Men trots att hjärna inte gick mer än på tio procent så tycktes namnen vara bekanta, men från vart kunde B inte peka ut. Muntrandes började B fumla efter närmsta flaska men figuren tog tag i den och vägde den fram och tillbaka i den cigarrett fria handen. B titta på figuren och kom plötsligt på vem det var.
- Döden?!
Döden sken up när B äntligen kom på vem Döden var och räckte över whiskyn medens han började förklara situationen:
- Precis, det är jag som är Döden. Duddit av dig som kommer på det, trots din bortsupna hjärna. I vilket fall som helst så tänker jag låta dig överleva, om du ger fan i den supen. För annars måste jag ta dig till Sankte Anders-
- Va? Ärus ente Schntke Petersuh?
- Nja, karln har slutat efter allt hyckleri det han fick gå igenom med de som skulle ditt och inte. Det visade sig det inte riktigt var allt genom den heliga boken som det gick till förstår du. Först kom Ragnar Lodbrok upp och släpptes in och han var ju inte kristen till och börja med utom en följare av Asarna. Du kan ju tänka dig hur förvånad han var när karln fick ett vitt nattlinne på sig. Efter det var det någon ifrån Borgia familjen, undrar om det inte var oäktingen och han var en heding i högsta grad, även om hans far var påven själv. Låt se, Pol Pot kom till himmeln p.g.a av alla hippies som tog överdoser och syndade hela tiden. Stalin lyckades ta sig en plats i himmeln, men det var för att alla judar hamnade där nere istället.
- Jushnar?
- Nej, judar. Dem hade ju fel från början ändå.
Vilka har vi mer där nere? Ja just det, Charles Manson också.
- Vash?
- Återigen, det är ert fel. Förbannad syndare.
Döden tog ett djup bloss och blåste ut det sakta och stadigt. Rökmolnen formade sig till ringar av döda andar samt en spelning av Justin Beiber. Tystanden tog tag i rummet vilket påminde de djupa mörka skogarna där inget liv existerade. B stirrade fortfarande på Döden, som han fortfarande försökte förstå varför just den saken satt där mitt i mot honom. Hade han dött eller var det bara ännu en av hans märkliga bakis drömmar som han brukade få när spriten hade varit allt för ovänlig mot honom. Vad B inte riktigt förstod vad varför Döden rökte en cigarrett framför honom, visste inte Döden om att det var skadligt? B måste göra något innan det är för sent för saken.
- Dush borde ent’ röksha. Dush kan juh få cancerschers… B började hulka upp gårdagens nöjen framför hans egna fötter.
Döden suckade tungt och fortsatte ta djupa bloss medans saken väntade på att B skulle sluta bete sig som idiot.

En timme senare och fyra paket Camel efter så hade B äntligen slutat kasta upp all den vätska som hade samlats i magen och förvandlats till illaluktande avkommor ifrån vad många skulle kalla spya. Med ett kraftigt handtag tog Döden tag i B igen och kastade honom upp på stolen och fortsatte sin rökning. Döden måste få ett avslut på det här innan saken började ångra sig ta sin tid och förklara var saken ville ha B levande. I sanningens namn ville inte saken längre se B levande.
- Jag kommer ge dig två val nu B-
- Jesh heters jush Kurtsh-Arne Berhtilshsons… och nejsh, ja’ vill ent’ döh änsh.
- Och lever livet i helvetet som slagpåse för arga judar och kristna fanatiker. ·
Eller!
Så slutar du med alkoholen och börjar leva som en mormon. Du måste ge upp det här livet, vilket jag kan självklart ge dig men det är upp till dig att följa det utan att hamna i samma situation. Döden muttrar lite tyst för sig själv: ”Vilket jag tror du kommer att göra ändå.”
Så vad säger du? Är du vilig att ge upp ditt berusande liv eller ta ett nytt i helvetet?
Döden stirrar rakt på Kurt-Arne utan nåd eller besynlighet.
Kurt-Arne stirrar tillbaks, fortfarande förvånad och frånvarande ifrån verkligheten. Men han började känns något i kroppen som inte stämde. Vad var det för något? Hans hjärta började rusa iväg och vips så slog han huvudet mot bordskanten och dök ner i ett mörker.
Döden suckade för tjugoåttonde gången och tog tag i Kurt-Arnes Bertilsons själ med väldigt trött blick. Kurt tittade, nu för första gången med nyktra men döda ögon på Döden och frågade:
- Vart är jag? Vart ska jag?
- Det beror ju på.
I och med det uttalande öppnade sig en stort svarthål precis vid fötterna av Kurt-Arne. Han stirrade ner för att kunna avgöra hur långt ner det var ditt ner men Kurt-Arne hann inte titta länge innan han kände en spark i röven. Med ett vrål av förtvivlan och förvånad försvann vad som en gång var Kurt-Arne Bertilson från människors värld medens Döden själv började känna av sin stress och mållöshet igen.
- Fan vad trött jag är på mitt jobb."

This is not what Life had in mind; when creating Death
Illusions of the past, of undead dreams
We walk in oath, in the paths of the unknown
Forests darker than thy night; drives us insane
In the lost kingdom, we thrive till the End

Of dancing shadows, illuminates a breath
A fog, without a name..!
Our saviour, our hate…

With damnation, speaking in tongues, of promises and lies.
Nephilim…Into the abyss..

We call this our world; We call this our home!
And beyond the yonder, hope reveals itself
~ Where joy forever dwells;
With a whispering sound… Hail horrors hail ~

Destiny forever watching in the shade of the red
moon; blood has been spilled, this eternal night..

Caught in the world of the living dead, screams,
The symphony of life..! Our Christ has died.

~ Elunaria