Senast sedda film

Eternal Sunshine of the Spotless Mind är inte deppig.

Kollade ju på Solomon Kane igår med Deall-san. Fan grejer asså, är svag för sånt där. Dock var det som mäster Snikich igår pratade om ganska rörigt. Jag vill ändå ge den 3/5 så då får den fan det.

Såg Wolfhound och Lost Boys 2 - The Tribe igår.
Wolfhound var faktiskt rätt så bra. Handlar om att en slav ska leta efter en nyckel.. Den får 4/5
Och Lost Boys 2 var mycket överdriven. Handlar om att några vampyrer ska göra så att flera blir vampyrer, mycket blod.. Den får 2/5

Själv kollade jag igenom hela "Män som hatar kvinnor" och "This Is Spinal Tap" ^^

Event Horizon

jävla skum rulle alltså. känns som den inte kunde bestämma sig för vad den ville vara. men jag gillade den på nått vis. detta känns som en mer ordentlig filmversion av doom 3 än vad själva doomfilmen gör.

Clerks
Clerks II

Sköna filmer. Dom flesta känner väl igen dessa..

clerks, med s.
asbra filmer.

Dazed and Confused. ja, igen! haha. för skön.

Har tänkt se den, Dazed and confused, hur många gånger som helst men det har inte blivit av Får fan ta mig i kragen snart

får jag hoppas!

Solomon Kane - 2/5

Surrogates - 3/5

Hade potential till å vara en riktig bra film men så som den utfördes så vart han väl helt ok bara.

Feelings - 3/5

Kortfilmen av Happiness regissören Todd Solondz från 1984. Med lite eftertanke landar filmen på en trea. Man ser verkligen att det är hans stil som kommer till även om i slutändan så är det bara en student film.

Suck - 2/5

Alice Cooper, Iggy Pop och Moby.. Måste nästan vara bra.. Nja, det va stundvis roligt men känns som en massa roliga sketcher som körs till en story som "suger" och förstör.

Collapse - 4/5

Kolla på den inatt med Sebban och har inte kunnat sluta tänka på den sen dess.. Jag känner mig tom, jag känner mig arg och jag funderar allvarligt på självmord när jag tänker på denna filmen. Den mest deprimerande filmen jag någonsin sett kan jämföras med en romcom jämte denna, så starka känslor fick jag av filmen och att se han få sådana moments där han i princip bryter ihop framför kameran förstärker. Vill precis som han börja gråta ibland, ingenting känns rätt allt känns bara skit inombords hos mig just nu. Undrar fan om inte jag ändrar till en femma om detta håller i sig.

Kanske ska nämna att Collapse är en dokumentär och från 2009 så ni vet lite vad det handlar om. Som sagt, en blir helt tom och lämnas inte oberörd. Hört en hel del av det förut iom. att en gick freds studier på universitet men har vart i det som nämns i filmen "denial".

http://www.imdb.com/title/tt1503769/

du får den att låta jävligt intressant men IMDB får det att verka som en massiv snoozefest

Altså man ska inte vänta sig nå vidare action eller så, det är en påläst snubbe som sitter å berättar hur världen ligger till idag, jag hade lätt kunnat lyssna i flera timmar till. Den tilltala mig verkligen, visst jag känner mig arg och ledsen men jag känner även att filmen öppna mina ögon till den allvarligheten av hopplöshet som finns men mörkläggs i dagens läge.

Tror du inte jag blev förbannad då. Eller nä, deprimerad blev jag, riktigt deprimerad.

Get Him to the Greek (2010)

Black Death (2010)

Dess! Black Dess!

Finns väl ingen släppt text till den låten eller?

Såg nyss filmen " Hideaway ( Gömstället ) "
4/5 =)

Ponyo on the Cliff by the Sea (2008)

Hayao Miyazaki gör en fullträff igen! Kanske inte en 10/10 film, men 9/10 i varje fall. Slår alltid rätt in i hjärtat.

Fan vad fint. Spirited Away, Howls Moving Castle etc är ju kanonfilmer. Och då gillar jag inte ens animé i vanliga fall.

Han kan verkligen fånga den där barnsliga magin. Jag känner mig i varje fall som en 4-åring igen när jag ser hans filmer...

Vet exakt vad du menar. Bra animerade filmer ska ha aspekter som kan tilltala både barn och vuxna. Andra exempel är ju bland annat Lejonknugen och Nya Äventyr med Nalle Puh (serien som gick i slutet av 80-talet).

Mjo, men Miyazaki överdimensionerar inte de aspekterna, om du förstår vad jag menar... Ta Pixar's filmer, där finns den barnsliga aspekten och den vuxna, och de är nästan särskilda. Referenser som de vuxna kan skrocka lite åt, och den barnsliga för de yngre - för att hårdra det lite. Det är en annan sorts dynamik i vilket fall som helst - perspektiven är individuella beroende på betraktarens ålder. När jag däremot ser en Ghibli-produktion, och då särskilt Miyazaki's filmer, så känner jag samma "sense of wonder" känsla som jag förmodligen hade gjort om jag fortfarande var en liten knatte. Perspektivet är strikt barnet, men det är gjort med en sådan finess att det även tilltalar oss som är äldre, det kittlar nostalginerven och bryter nästan ner ens vuxna ego och man sitter bara där helt fängslad av filmen.

Haha, ja, någon slags analys var väl det där i varje fall!

Ska ta och se någon av filmerna om ett litet tag, blir nog Howl's Moving Castle eller Princess Mononoke!

Håller fan med. Minns när jag såg Spirited Away första gången, jag var 14 kanske men kände mig som ett barn på julafton igen.