Veckans Platta

Måste bli Pagan Altar - The Lords of Hypocrisy för mig alltså.

Har lyssnat på denna och Mythical & Magical ett antal gånger för att många snackar så mycket bra om dem och för att tagga lite inför muskelrock. Men jag har aldrig riktigt kommit in i de först för typ en vecka sedan.
Då bara det smällde till och plötsligt stämde allt så jävla bra! Plötsligt älskade jag det och sen dess har jag lyssnat på det varenda jävla dag. Har för mig att jag satt på bussen när detta hände. Tror det var sången som var tvungen att sätta sig lite.
Den låten jag ska tacka för allt detta är nog Armageddon. Det måste fan vara en av de bästa låtarna någonsin!
Har

Periphery - S/T

Har väntat på plattan sen jag började lyssna på bandet för snart ett år sen och förväntningarna var väl befogade, musiken på skivan är helt suverän! En bra start för bandet som myntade begreppet "djent"!
Det enda, och förvisso riktiga stora, minuset med skivan var sånginsatsen från Spencer Sotelo. Klen rensång och riktigt dassigt growl/scream. Otroligt synd att de bytte ut sin förra vokalist Chris Barretto (numera vokalist i "Haunted Shores") mot en sådan klen sångare.
Men trots detta, en fantastisk skiva!

Har loopat All Souls' Day - Into The Mourning sedan igår och tamigfan jag gillar skiten skarpt. Allt tack vare getens tips i doom tråden med det namnet. Bra epic doom metal helt enkelt. Påminner kanske lite om Candlemass och Solitude Aeturnus.
Jag kan säga redan idag att detta kommer vara veckans platta för mig!

Du tycker säkert om ravelåten i slutet också!

Ancient menar du? Njae, bra början kanske men resten fan. Var väl en kul idé om det hade varat i 5-10 sekunder men i flera minuter.. Nä du

Reverend Bizarre - Return To The Rectory (Om man får ta med EPs som e bra långa).

Hela plattan börjar med det mäktiga introt March of the War Elephants, som sedan följs av den känslosamma ändå ändå tunga The Festival. The Festival är en oerhört vacker låt som väcker många starka känslor hos mig, båda delarna av låten. The Goddess of Doom är en brutalt mäktig låg med, hail to the goddess, the goddes of doom! Aleister är en lite skummare låt men ändå charmig, fastnade inte första gången men, nu sitter den som berget och jag älskar den. Låten For you who walk in the land of shadows, den är nog den enda låten jag är skeptisk till. Sen, sist, Barathrum covern "Dark Sorcress". Jag TOTAL älskar den covern, bättre än orginalet enligt mig, långsammare, tyngre, och mera berörande sång (Såklart att det är det, Albert Witchfinder som sjunger så klart). Hela den plattan har rullat den här veckan till o från, så det får bli veckan platta för mig!

Crashdïet - Generation Wild

Införskaffade plattan i tisdags då har jag var på deras spelning.. finns inte ett enda dåligt spår på plattan.. Favoriterna är "Armagedon", "Generation Wild" och "Chemical"

Du kan ju få köpa den singeln jag har med dem som har Generation Wild och två osläppta låtar för säg.. 50 spänn

När jag väl får pengar så ja tack gärna

Bara att höjta, den går ingenstans

har lyssnat på det mesta mer WARLOCK den senaste veckan på vinyl. och det är ju helt otroligt hur bra det är. jag lyssnade mycket på doro/warlock för många år sedan, men sen så tappade jag tydligen bort dom. men av en ren slump så satte jag på en låt för en vecka sen och var som helt fast igen. doro är ju helt fantastisk (och döhet). vilken röst den bruden har.

själv tycker jag att TRIUMPH AND AGONY-plattan är den som drar det längsta strået. men det är en tuff kamp, första plattan BURNING THE WITCHES är ju en guldplatta också. så det blir svårt att välja EN platta. alla ligger mig varmt om hjärtat.

rock on!

Bethlehem - Dark Metal

Den här depposande besten från -94 är ett jävla mästerverk. Tycker den tillomed är bättre än Dance of December Souls, vilket säger en del för min del. Tremoloriffen och uptempobitarna är hur bra som helst, men avbräcken, de lugnare partierna med doomiga gitarrer och solon, där snackar vi asså.

betlehem tyckte ja inte om >_>

Budgie - Never Turn Your Back on a Friend

Oj oj oj, de flesta har kanske märkt att jag har fallit in i en Budgieperiod och den här plattan är helt magnifik. Från första (Breadfan) till sista (Parents) spåret håller den fantastisk kvalité musikmässigt och jag är så jävla förtjust i Burke Shelleys röst (det är något med folk som är basist/sångare). Helt perfekt helt enkelt. Det är något med den här plattan som väcker såna konstiga saker, det är glädje, det är längtan till tider som inte längre går att nå, det är ledsamhet, det är något som inte går att sätta ord på. Men framförallt just känslan.

Och så den härliga 70-talspanoreringen som gör musiken så mycket mer intressant, instrument går från höger till vänster och tillbaka igen och skapar en så levande ljudbild. Och det svänger. Det är så mycket mer intressant än mycket musik idag som mest känns som att den står stilla.

Definitivt veckans platta men jag ska nog sätta punkt här innan jag svamlar för mycket.

born too late känslan, vettu

Ja, en del sån. Men en massa annat också! Och Breadfanvideon är ju en fröjd för ögat

piik skrev:har lyssnat på det mesta mer WARLOCK den senaste veckan på vinyl. och det är ju helt otroligt hur bra det är. jag lyssnade mycket på doro/warlock för många år sedan, men sen så tappade jag tydligen bort dom. men av en ren slump så satte jag på en låt för en vecka sen och var som helt fast igen. doro är ju helt fantastisk (och döhet). vilken röst den bruden har.

själv tycker jag att TRIUMPH AND AGONY-plattan är den som drar det längsta strået. men det är en tuff kamp, första plattan BURNING THE WITCHES är ju en guldplatta också. så det blir svårt att välja EN platta. alla ligger mig varmt om hjärtat.

rock on!

Vilket sammanträffande!
har lyssnat på Triumph and Agony hela veckan!! Så det blir min ''veckans platta'', helt grymt bra, gillar varenda låt på den och Doros sång är helt underbar.
Gillar speciellt låten Three Minutes Warning, kan inte få ur den ur huvudet

bra grejer.
köpte Hellbound för inte så länge sedan. ska lyssna mer på den nu i helgen.

Reverend Bizarre - III - So Long Suckers
Vad kan jag säga? helt underbar platta. Den mest svårlyssnade plattan av Reverend Bizarre kan jag tänka mig, med extremt långsamma och långa låtar, och en total speltid på 2 timmar och 10 minuter. Först kommer They Used Dark Forces, vädligt långsam o tung till o från, men sen jävlar sprätter det igång med lite bluesigare bitar som jag skulle säga var lite åt Saint vitus/Black Sabbath hållet (but who am i to tell?).

Låten Sorrow kommer sen, låttiteln säger sig självt, det är fan ren sorg i mina öron. Så jävla berörande, tung och långsam låt så jag inte vet vart jag ska ta vägen! Alla låtar är bra som fan förutom Kundalini Arisen, den är bara sådär. Men absolut bästa låten på hela plattan är Anywhere Out Of This World med en längd på över 25 minuter. Varenda parti är underbart i den här låten, men när draget kommer, det är då man får den största kicken helt klart. Den här plattan är nog bland mina favoritskivor inom doom metal.

Du vet vad jag tycker om den. Fyfan, den är BÄST. Körde faktiskt igenom deras två första här om dagen bara för att, och visst har de växt lite i mina öron sedan jag har lyssnat mer och mer på III'an... Men fortfarande, det är en hel del låtar jag finner väldigt tråkiga på de första. Tror det kan ha något att göra med produktionen dock, att den inte får fram musiken.

Är i en jävla doomtrans nu. Ångest utav bara fan, monologer.. Nu jävlar har jag hittat tillbaka, på det dåliga sättet. Och det känns rätt, men förjävligt. Jag älskar fan den här skivan, så jävla mycket. Så jävla, jävla mycket..

Funeral doom trans snarare. Funeral Doom har egentligen inte allt för mycket med doom o göra som man vill att det ska göra.

Don't listen to Atlas, he use strange woordz Och förresten, hur vet du hur min doomtrans ser ut, eh? Men det är sant att jag bara blir som jag är nu av funeral doom.

Jag ska förstöra hela funeral doom-världen genom att avdoominisera den. Det ska bli Funeral Apocalypse Metal eller något istället!

Lämna oss ifred